F.C.I. standard nr 298
GRUPP 8, sektion 3 (vattenhundar)
TEXT: Reneé Sporre Willes
 
Den italienska hundrasen Lagotto från Romagna i nordöstra Italien har omnämnts i litteratur sedan 1600-talet. Den genuina vattenhunden förekom hos fiskare och färjkarlar vilka arbetade och levde i sumpmarksområden och floddeltan. Lagotton (lago=sjö) användes för jakt på sjöfågel och var omtalade som mycket effektiva och härdiga vattenapportörer
Under tiden mellan 1840-1890 började man de genomgripande utdikningarna av Italiens omfattande sumpmarks- och deltaområden. Vattenområden som krävt tusen och åter tusen människoliv under århundraden pga malariaförekomst blev nu odlingsbar åkermark. Denna tid kan också sägas vara inledningen på fas två i lagottons historia.
Fiskare, liksom färjkarlar fick se sig om efter andra boplatser och inkomstkällor, och detsamma gällde de krullhåriga hundarna. Det skulle visa sig att lagottons utmärkta vittringsförmåga blev dess räddning. Hundarna kom att bli kända för att kunna nosa sig till var under jorden den eftertraktade tryffelsvampen växte. Tryffelsvampens viktpris är betydligt högre än rent guld.
 
Man anser att den förvandling rasen genomgick var mer eller mindre slutförd till 1920-talet. Då omtalades lagotton som den enda specialiserade hundrasen för tryffel. Man menade att man helt lyckats avla bort jaktegenskapen som medförde att hunden ville följa efter bytet.
Under tiden mellan världskrigen användes uteslutande renrasiga lagotto till all tryffelletning i Romagna-området.
 
Tiden efter andra världskriget medförde dock nya värderingar. Tryffelletare som trodde sig kunna ta genvägar mot mer tryffel och därmed inkomster startade att korsa in både setter, pointer och pinscher i sina lagotto. Med dessa inkorsningar trodde man sig få fram hundar som var snabbare och därmed skulle kunna finna mer tryffel på kortare tid. Att det var helt fel visade sig och skadan kunde ha blivit fatal för den gamla hundrasen.
Risken för att den genuina lagotton skulle bli en blandras fick ledande hundkännare att under 1970-talet börja inventeringen av rasen. Tack vare att det arbetet startades i god tid räddades lagotton som är mycket homogen och har en betydande genvariation.
Samlad expertis av kynologer anser den till och med förvånansvärt homogen.
 
FCI-erkänd 1995.
Italienska Kennelklubben erkände den under namnet lagotto romagnolo 1991. Som exempel på resens bredd kan nämnas att drygt 1000 valpar registrerades 1992, drygt 900 för 1993 och närmare 600 under 1994.
F.C.I. erkände rasen i februari 1995 och rasen importerades till Sverige i maj samma år.
 
Egenskaper.
Man skulle kunna säga att lagotton under 1990-talet kommit in i sin tredje fas, den som erkänd hundras och även modern sällskapshund. Det vill säga en hund som är aktivt sällskap till den moderna männinskan som tycker om motion, promenader, svampplockning, lydnadstävlingar, spårarbete, agility mm.
Den särdeles lättlärda och ägartrogna lagotton är vig, livlig, vänlig och nästan ständigt svansviftande. Den kastar sig dock inte huvudstupa över främlingar eller in i nya situationer utan att först undersöka.
Den levnadsglada och rörliga lagotton är inte lämplig för stugsittare, men hör inte heller till de raser som kräver cykelmotion. Den älskar långa, fria promenader. Finns det vattendrag eller endast diken eller pölar med vatten brukar lagotton pröva samtliga, gärna avrundat med en snabb rulltorkning i sand eller gräs. Trots detta, för en pälsskötselkunnig person hemska scenario, är lagotton oftast torr inom någon halvtimma och sen skakar de av det mesta av sand och boss. Är man orolig för tovor kan man använda tovskärskam, dock med försiktighet. Ju mer man kammar ut, ju mer fastnar det i den mjuka pälsen. Det är bara ryggpälsen som får grov struktur hos fullvuxna hundar.

 
 
Utseende.
 
Lagottons mest karakteristiska drag, vid en första betraktelse, är den ganska korta, mjuka och krulligt lockiga pälsen. Den skall vara kraftigt lockig över hela kroppen, endast huvudet, öronen och mustascherna får vara mindre lockiga. Pälsen får absolut inte vara utkammad, friserad, lång eller helt nerklippt. Den skall vara naturligt lockig, mycket tät och vattenavstötande.
 
Pälsfärgen skall vara antingen enfärgat vit, smutsvit, leverbrun eller orange, eller vit med leverbruna eller orange fläckar eller brunskimmel. Rasen får aldrig ha svart pälsfärg, pigment eller ögonfärg.
 
Helhetsuttrycket skall vara en närmast kvadratisk hund som aldrig får se lågbent ut. Kroppen skall ge ett substansfullt intryck vilket främst kommer sig av den krulliga pälsen och måttligt uppdragna buklinjen. Halsen skall vara kraftig och ganska lång och svansen bäres glatt uppåt eller tom upprätt när hunden är alert och upphetsad. Vid vila hänger den ner och är sabelformad.
 
Lagotton skall se vänlig ut. Huvudet skall ge ett rundat, mjukt intryck med bred, något välvd skalle och kraftigt, trubbigt inte för långt nosparti som skall ha mycket kraftiga käkar och stor nostryffel som får vara i alla nyanser av brunt. De runda, något stora ögonen skall ha ett vänligt uttryck trots den hasselnötsbruna eller ljusa ögonfärgen.
 
Öronen skall vara tämligen högt ansatta och bäras framåtriktade vid lystring. I vila kan de te sig lågt ansatta och bildar gärna veck. De skall inte hänga orörliga och platta efter skallens sidor, utan vara rörliga och spegla hundens kynne.
 
Bettet skall vara antingen saxbett, tångbett eller omvänt saxbett.
 
Lagotto är en lätt och smidig hund där det är den lockiga pälsen, och inte grov benbyggnad som gör att den ser tämligen kraftig ut.
 
Rörelserna är mycket vägvinnande och elastiska och huvudet bärs tämligen högt när hunden rör sig snabbt i trav

 
 
”En sorts pudel”.
 
Det är inte bara lagotton bland vattenhundarna som kallats för ”en sorts pudel”. Bland de sk vattenhundsraserna brukar man nämna den franska, ganska långhåriga rasen barbet som ursprunget till dem alla; inklusive pudeln. Men det finns också beskrivningar över vattenhundar från 1500-talet som nästan identiskt stämmer med utseendet på lagotton. De främsta skillnaderna i utseende mellan lagotto och de andra vattenhundarna är att lagotto har kvadratisk kropp medan både spanska-, portugisiska vattenhundar och barbet skall ha rektangulär kropp.
 
Lagotton är den enda som har brett och rundat huvud samt runda ögon och kraftigt trubbigt nosparti. Den är också den enda som skall ha kort päls. Pälsen hos lagotto klipps mycket kort en gång om året och kortas för övrigt ytterligare en eller två gånger efter behov.
 
Pälsvården är minimal eftersom rasen skall ha sina naturliga lockar och något filtiga underull. Den skall dock hållas efter med tovkam för att inte vålla hunden obehag. Men utfönade lockar eller friserade pälsar är lika fel och främmande på lagotto som det är på irländsk vatten spaniel. Samma sak gäller en lång, tovad eller ringlad päls – på lagotto får det inte förekomma. Den spanska vattenhunden får ha antingen kort eller lång päls. Barbet och portugisisk vattenhund får ha ymnigt benhår till skillnad mot lagotto. Helt nerklippt får lagotton heller inte vara, det är lika fel som att visa curly coated retriever nerklippt med maskin.
 
Lagottopälsen är lättskött och dess funktion som skydd och värme utan flärd och finesser värnas det om. Likaväl är man angelägen om att rasen också fortsättningsvis skall få förbli den sunda, naturligt rustika och lite gammaldags hundtyp den är idag.